Nils Andersson:

”Det svåra är den tysta kulturen”

”Det är en spelare som sticker ut, en lirare som vågar göra det där lilla extra!”

Hur många gånger har vi inte hört en ishockeytränare eller en expertkommentator berömma en spelare på det viset?

Nils Andersson undrar varför vi i svensk ishockey inte lyfter personer och personligheter på samma sätt.

Text: Marcus Leifby  Foto: Robin Lorentz-Allard

et har gått några dagar sedan de första artiklarna och intervjuerna om och kring ”SHL Pride Week” publicerades i Sportbladet och Nils Andersson, till vardags i HV71, har hunnit fundera några varv till på frågorna som är så svåra trots att svaren borde vara självklara.

– Mest har jag nog funderat på vad jag kan göra mer. Hur kan jag överföra det här till vardagen? Så att det inte blir bara en enveckasgrej, utan en daglig vana.

Har du kommit fram till något?
– Jag tror det viktigaste är att avdramatisera det. Just nu är det stort och vi går nästan och väntar på en Messias. Eller det gör vi ju. När kommer den förste homosexuella ishockeyspelaren ut? Det är fokus nu. Men jag tror att det är bättre att fokusera på att skapa en miljö där det inte är så märkvärdigt att prata om de här sakerna. Där en homosexuell ishockeyspelare skulle känna sig hemma. Hur gör vi det bäst? Det funderar jag på.

En medveten avdramatisering.
En avdramatiserad medvetenhet.

Kanske både och.

– Det finns något inbyggt i lagidrott som är svårt att sätta fingret på vad det är. Men det är lätt att styra en grupp som är homogen. En ledare, i det här fallet i svensk ishockey, tycker om grupper som går att styra med enkla medel, en grupp som följer dina idéer och din styrning. Den homogena gruppen är enklast att handskas med. Ett ishockeylag formas till en enhet och vi ska vara så likasinnade som möjligt. Många gånger är det säkert omedvetet men jag tror att det är så.

– Om någon då sticker ut och är annorlunda blir den första reaktionen att den måste rätta in sig i ledet. Ofta sker det med en gliring eller en skämtsam kommentar, ofta kärleksfullt, men det är effektivt. ”Men skärp dig, du kan inte ha en rosa pälsjacka” följt av ett ”haha”.

Nils Andersson poängterar att han inte tror att det är en målsättning som svenska ishockeytränare har, men att det har blivit så eftersom varje byte, period och match bedöms utifrån resultatet.

– Jag önskar att vi kunde vända på det, och jag tror att det går. Att stoppa där och istället tänka ”MEN FAN VAD COOLT”. Fan vad coolt att någon har kepsen framåt i stället för bak-och-fram. Vad coolt att någon sticker ut och verkligen delar med sig av sin personlighet.

De ishockeyspelare vi följer dagligen i Sveriges högsta ligor katalogförs alltid efter rollerna de har, eller sättet de är på, på isen.

Backen, tekaren, målskytten, slitvargen, retstickan, bjässen, busen.

Det är sällan vi pratar om ishockeyspelare som någonting annat än just ishockeyspelare, och det är sällan vi berör deras egenskaper eller personligheter förutom när de spelar ishockey.

– Det beror nog helt enkelt på att vi är ganska likformade. Det är sällan någon sticker ut.

Varför är det så?
– Många har spelat ishockey på mer eller mindre elitnivå sedan de var 13–14 år, den mesta tiden har lagts i och kring ishockeyn. Man blir som de man umgås med. Jag tror att många har andra intressen i sig, undermedvetet, och många skulle nog må bra av att utforska de lite mer. Men det här gäller nog de flesta som satsar hårt på just en sak.

Känslan är att det krävs så lite i dag för att sticka ut i svensk ishockey. Om någon spelar gitarr eller läser böcker sticker den personen ut.
– Precis, och det är ju ett tydligt tecken på att det inte är särskilt vanligt förekommande att någon sticker ut överhuvudtaget. Hur lätt är det då att sticka ut som homosexuell? Jag tror att ishockeyn skulle må så mycket bättre om vi kunde se allt det här som någonting positivt i stället för att klanka ner, ironisera eller köra på med rätta-in-dig-i-ledet-sättet. Om någon klär sig annorlunda, gillar en viss typ av musik, eller älskar ett annat kön. Det är ju ingenting som gör ett lag mindre sammansvetsat. Tvärtom.

Nils Andersson, som spelade junior- och ungdomshockey i Björklöven, har tolv säsonger seniorishockey i bagaget och han tycker sig se att det trots allt går åt rätt håll.

– Vi har gått från att annorlunda inte var okej, till att det nu är okej. Men nu handlar det om att ta nästa steg vilket är att annorlunda inte bara är okej, utan att det också är en styrka.

Hur ska det gå till?
– Jag tror att det är en ledarskapsfråga, och att det är där det ska vändas till någonting positivt. Tittar vi på hur ledarskapet inom ishockeyn ser ut just nu så är det extremt viktigt med hockeykunnande. En gammal ishockeyspelare som läser ledarskap blir SHL-tränare, men en lärare eller pedagog som läser en ishockeykurs blir inte SHL-tränare. Jag tror och hoppas att vi går mer mot en annan typ av ledarskap. Att den som har huvudansvaret är mer en ledare än en ishockeytränare, men där ledaren omger sig med ishockeykunniga medarbetare som kan guida honom eller henne i taktik, fysiologi, och så vidare.

Varför är vi inte där i dag?
– För att vi tänker så kortsiktigt. Snabba resultat. Och den enklaste vägen är att ha en homogen grupp som en tränare kan styra enkelt.

En av de största utmaningarna finns på ungdomssidan, där många inte anser sig ha råd att anställa den sortens ledare. Många unga ishockeyspelare har ännu inte satt sin moraliska kompass, och där är behovet av utbildning och diskussion som störst.

– Ofta är det ju grannen som har en son i laget som blir ledare. Det är ett jäkla jobb, ansvar och uppoffring som krävs för att träna 11–12-åringar om kvällarna, vid sidan av sitt vanliga arbete, och jag har all respekt för de som gör det. Men det viktigaste är att få till ett annat tankesätt kring vad som egentligen är idrottens roll i samhället, och det är ju något som borde gå som en röd tråd genom en förening, uppifrån och ner. Jag kan tycka att våra unga ishockeyspelare inte behöver bli bättre hockeymässigt, utan att vi i stället borde fokusera mer på kamratskap och glädje, och det kommer ofta genom ett bra ledarskap.

Machokulturen, finns den inom ishockeyn?
– Ja, men min känsla är att det på juniorsidan förväntas att det ska finnas en sådan, att det snarare är ett uttryck för att man ska passa in i seniorrollen som väntar. Men seniorsidan ser inte ut så där. Jag tror faktiskt att ishockeyn har kommit längre här jämfört med många andra sammanhang där en grupp män om 25–30 personer arbetar tillsammans. Det går åt rätt håll, men av det jag hör och läser är min känsla att machokulturen är som värst på juniorsidan.

Så ni har ingen machokultur i HV71?
– Det har vi säkert, vi är ju män i en grupp, men vissa delar har vi kommit långt med. Jag har pratat med många lagkamrater som har gråtit öppet, till exempel. Och det är inga konstigheter. Det svåra är den tysta kulturen. Att det fortfarande finns en förväntan kring hur en manlig hockeyspelare ska vara. Aggressivitet, mod, självsäkerhet, framgångsrik. De sakerna är fortfarande något slags ideal och när det tar ett osunt uttryck blir det problematiskt. Om någon i själva verket skulle behöva prata om något, eller känner ångest, och det i stället visar sig i en aggressivitet. Då har vi ett problem.

Tror du att den här kampanjen gör någon skillnad?
– Två steg framåt, ett tillbaka. Men det är bra om den kan få oss att tänka efter, ifrågasätta och fundera lite själva. Egentligen ska det inte behövas kampanjer. Alla borde känna sig trygga i att säga vad man tycker och tänker, och inte bara säga det som förväntas av dig.

– Jag tror att det viktigaste vi kan göra är att sänka tröskeln för vad som egentligen är en stor sak. Att inte bry oss så mycket om de där sidorna som inte riktigt passar in i normen. Visa den sidan, och var stolt över den, uppmuntra det. Och sedan kanske vi inte ska lägga för stort tryck på den som kommer ut först. Nu går vi och väntar. Det kanske kan vara en målvaktstränare som blir den förste? Eller någon annan i eller kring ett lag? Då skulle säkert sensationen och intresset minska, och därmed göra det lättare för nästa.