Martin Karlsson:

”Alla måste vara öppna med att det är okej att vara homosexuell”

Han är lagkapten för Sveriges populäraste ishockeylag.
Och ambassadör för SHL:s Pride Week.

– Men det här är allas ansvar. Alla måste vara öppna med att det är okej att vara homosexuell. Många av oss idrottare är förebilder, och visar vi det så får de yngre upp ögonen för att det är så också, säger Leksands Martin Karlsson, 28.

Text: Henrik Lundgren  Foto: Robin Lorentz-Allard
Publicerad 14 augusti 2019

E

fter tio år i Leksands­tröjan, från de första försiktiga skären i J18-laget till att vara lagkapten för A-laget, så har Martin Karlsson varit med om det mesta i hockeyväg. Glädje och sorg, ned­flyttningar och upp­flyttningar, förluster mot värsta rivalen, segrar mot värsta rivalen.

Men han har aldrig spelat med någon som är öppet homosexuell.

Är du förvånad att ingen har valt att komma ut?
– Lite kanske. För jag tycker att det har blivit ett mycket bättre klimat i omklädnings­rummen på det viset. Det är nog viktigare än vad vi tror att man visar att vi står bakom den eller de killar som vill komma ut.

Varför är det så viktigt?
– Det är jäkligt viktigt att alla ska få vara den man är och vill vara. Och för att det ska kunna ske är det jäkligt viktigt att det också finns folk som stöttar och visar att det är okej. Det är väl så det har varit rent generellt i samhället, att man inte vill komma ut eftersom man får ta en massa skit som man inte ska behöva få.

Vad känner du för det?
– Att det är helt fel. Så ska det så klart inte vara, man ska så klart få tycka om och vara kär i den man vill och kunna vara öppen med det utan att behöva få en massa skit efter sig. Samhället överlag är inte tillräckligt bra på det här.

Vad skulle du vilja säga till de killar som står i valet och kvalet, som vill berätta, men kanske inte vågar?
– Att vi finns här, att vi har deras rygg om de behöver det. Det räcker inte att en av oss säger det, utan vi är många och på det viset är vi starka också. Det handlar för oss i SHL om att stötta, finnas där och visa att det är okej. Vi måste vara öppna med att det inte är något fel att vara den man är.

Sportbladet publicerade under hela Prideveckan 2019 intervjuer med ambassadörerna för SHL:s Pride Week som går av stapeln i februari nästa år. Reaktionerna har mestadels varit väldigt positiva, men en del läsare håller inte med.

Vad skulle du vilja säga till de läsare som tycker att homo­sexualitet och Pride­veckan inte har med hockey att göra, och att vi inte ska skriva om det?
– Alltså… det har inte med hockey att göra? Jag tycker att det har med samhället i stort att göra, och där är hockeyn en del. Det är den branschen vi är i, och då kan vi göra något i just vår bransch och visa var vi står i frågan. Det tror jag är viktigt för alla, oavsett vilken idrott eller vilket arbete det handlar om. Att visa att man står upp för det här.

Vad ska man göra för att underlätta, för att få bort homofobin?
– Bra fråga. Jag tror att det till att börja med är bra att vi pratar, att vi spelare är öppna med vad vi tycker, att vi står bakom det här. Många av oss idrottare är förebilder, så den vägen kommer det här att gå ner i åldrarna också. Det är bra att de yngre får upp ögonen också när vi visar vad vi tycker, att det inte finns några frågetecken kring det här. Det är ju som med allt annat, de yngre tar ofta efter de äldre, så är det i den här frågan också.

Han har genom åren märkt av en förbättring i stämningen i omklädnings­rummet.

– Det har varit en hårdare jargong där, men det har blivit mycket bättre de senaste åren. Jag tror att vi i dag rent generellt är mer öppna, vi kan prata mer om våra känslor, det har blivit viktigare att alla mår bra i omklädnings­rummet. Mår du bra så presterar du bättre.

---

Jon Knuts:

”Står bakom dig och er den dagen”

Två gånger på kort tid visade Jon Knuts, 28, att han är raka motsatsen till nidbilden av den stentuffe hockeyspelaren.

Han led med Mora-spelarna när rivalen åkt ur SHL. Och han berättade hur han bröt ihop efter att han träffat förlamade lagkompisen Tobias Forsberg.

– Jag är en känslomänniska, och jag hoppas att sånt här kan betyda mycket, säger Leksandsveteranen.

Nu blir han en av ambassadörerna för SHL:s Pridevecka.

– Jag tycker det är självklart att man ska få vara den man är och vara kär i den man vill.

Text: Henrik Lundgren  Foto: Robin Lorentz-Allard
Publicerad 1 augusti 2019

K

ulturen inom ishockeyn, jargongen i omklädnings­rummet, sägs vara så tuff och hård att det är den stora anledningen till att det inte finns en enda öppet homosexuell spelare i de svenska elit­divisionerna.

Som hockeyspelare förväntas du vara hård, tuff, känslokall. En hockeyspelare ska täcka en puck med tänderna om så behövs, och är man inte man nog att ta det eller ett par råa kommentarer i omklädnings­rummet så hör man inte hemma i sporten.

Men Leksandsspelaren Jon Knuts visade vid två tillfällen under våren att den bilden av hockey­kulturen kanske inte stämmer. Eller i alla fall att den snabbt är på väg bort.

Bara sekunder efter att Leksand slagit ut värsta rivalen Mora i SHL-kvalet i våras, i Mora-land, visade han att det finns en mjukare och mer sportslig sida i hockeyn också.

– Att fira här är både fantastiskt och fruktansvärt. Idrotten är på så vis så att man i slutändan lider med det andra laget i slutändan ändå. Till och med med den värsta rivalen. Jag har varit i samma sits, och att se dem i ögonen och veta vad de går igenom. Det är fruktansvärt, sa han i CMore.

Några månader senare så blir han fortfarande påmind om den intervjun.

– Det kan komma fram folk och säga att det var en fin intervju. Men det var inget jag tänkte på då, att den skulle få sånt genomslag, utan det var bara så jag kände. Jag ville visa hur man ska bete sig vid vinster och förluster, att man ska vara både en god vinnare och en god förlorare.

Kort därpå kom nästa bevis på att man även som hockeyspelare får visa känslor. Efter att Knuts och lagkompisen Martin Karlsson besökt Tobias Forsberg på sjukhuset berättade Knuts att han bröt ihop efteråt.

– Det är ju en kompis som fått sitt liv förändrat, jag vet inte om det har så mycket med macho att göra i slutändan.

Men det är långt från bilden av den tuffe hockeyspelaren när du berättar om hur du bröt ihop?
– Ja, men det är sån jag är också. Jag är en känslo­människa. Och där fick jag uttrycka känslorna.

Hur är det att vara en känslomänniska i hockeyvärlden?
– Det blir väl att man tar åt sig lite extra om någon säger något. Jag har lite lättare för att ta åt mig, jag har ganska stark empati och sympati för människor. Det är väl kanske de bitarna man känner av om man är en känslomänniska.

Vad har du varit med om?
– Inget speciellt så, utan mer överlag om det skrivs något negativt om mig, eller någon säger något. Jag ska inte säga att jag är superkänslig, men jag har stött på personer som har noll empati och sympati, och de kan ta grejer utan att det bekommer dem det minsta. Och sån är inte riktigt jag. Men jag är kanske lagom känslig.

Hur skulle du beskriva den här macho­kulturen inom hockeyn i dag?
– Den har blivit bättre, men jargongen är fortfarande ganska hård. Den är väl lite så att det är svårt att gå ut med det om man är homosexuell. Det skulle jag tippa på. Men den dagen någon skulle välja att kliva ut så tror jag inte att det skulle bli något speciellt av det egentligen. Det skulle nog bli lite skriverier i början eftersom han är först, men bland lagkompisarna tror jag inte att det skulle hända så mycket.

Men vad skulle ni i Leksand säga om killen bredvid dig i omklädnings­rummet i morgon skulle säga ”ja, förresten, jag är homosexuell”?
– Jag tycker att man ska få vara den man är och vara kär i den man vill, så jag ser det inte som något konstigt. Om någon annan skulle ha andra åsikter så skulle jag backa upp spelaren som valt att kliva ut och berätta. Ifrågasätta den andra, ”har vi inte kommit längre än så i samhället?”.

I den här hårda jargongen, är det mer tufft snack, eller finns det även en bit homofobi i det?
– Svår fråga. Men det är väl lite det som jag är inne på, att om någon kliver ut så tror jag att den typen av jargong blir bortkopplad direkt.

H

an skrev på sitt första proffskontrakt 2010 och har förutom en säsong i Mamö varit Leksand trogen. Han har på nära håll sett hur jargongen och snacket blivit mjukare, roligare och mindre offensivt.

– I dag kan man prata och visa sina känslor på ett öppet sätt. Den dagen då någon spelare kommer ut, då ska det vara som vilken grej som helst i ett lag, att man tacklar det som ganska normalt. För det är ju normalt.

På vilket sätt märker du att det har blivit bättre, att det går åt rätt håll?
– Just att man pratar mer i dag, att det skulle vara som vanlig grej om någon berättar att han är homosexuell. För några år sedan var det mer omöjligt att vara det i hockeyn. Men nu ses det som en helt vanlig grej, en självklarhet att det är så här det ska vara.

Vad tror du att Prideveckan kan betyda för SHL och hockeykillar som eventuellt går i valet och kvalet om de ska berätta att de är homosexuella?
– Jag hoppas att det ska betyda mycket, att vi från SHL och spelarna ska visa att vi står bakom er och dig den dagen du väljer att komma ut. Där tror jag absolut att det kan ha betydelse. För oss är det en självklarhet att man ska kunna få vara homosexuell i hockeyn.