Karl Fabricius:

”Hur bra hade de varit om de vågat komma ut”

Luleås veteran Karl Fabricius tror att det finns homo­sexuella spelare i SHL.
Tyvärr vet han inte vilka de är.

– Man undrar ju hur bra de hade spelat om de hade vågat vara sig själva full ut, säger han.

Text: Johan Håkansson  Foto: Robin Lorentz-Allard och Simon Eliasson

verige beskrivs ofta som ett av de mest öppna och toleranta länderna. Att vara gay i Sverige är ingen stor sak längre när pridetåg ringlar fram i var och varannan kommun.
Det är ju både sant och inte.

För samtidigt som homosexuella män och kvinnor blir folkkära inom många områden är de helt frånvarande inom vissa.

Som elithockeyn.

År 2020 har fortfarande ingen herrspelare på elitnivå kommit ut som homosexuell och funderar man på orsakerna så finns det ju egentligen bara två tänkbara:
1) Ingen har vågat.
2) Sporten har varit så avskräckande att det inte ens finns någon.

Luleå Hockeys ikon Karl Fabricius har befunnit sig i SHL-miljön i 20 år och inte ens han är säker på hur det ligger till.

– Jag önskar jag hade svaret. Det kan vara så att folk tidigt väljer bort hockeyn på grund av den schablonbild som finns kring sporten. Men den bilden stämmer inte enligt mig. I Luleå Hockey hade det utan tvekan varit fullt accepterat om någon kom ut. Det skulle snarast vara väldigt välkommet.

Tror du själv att det finns homosexuella spelare i SHL?
– Ja, jag tror det. Och det är det som är så tråkigt. Man vet ju själv att för att spela bra hockey måste man må bra privat. Och de som går med det här inom sig och känner att de inte kan vara sig själva fullt ut: hur mycket bättre hade han kunnat må och spela om han hade kunnat vara det?

Att hockeyn fortfarande har den där bilden av att vara en machosport med en hård, grabbig jargong som exkluderar bekymrar Fabricius och är något han gärna vill vara med om att förändra.

– Därför är det här med SHL Pride Week ett jättebra initiativ och för mig kändes det självklart att tacka ja när jag fick frågan om jag ville bli ambassadör.

Karl Fabricius har hunnit bli 37 år. Han kommer från Avan, en liten norrbottnisk by med cirka 200 invånare där alla känner alla. Det var vid byns uterink här han började lira hockey som liten knatte och det är vid den som vi träffar honom för att ta bilderna.

Och jodå, det finns schablonbilder kring norrbottniska byar också – inte minst på grund av filmer som ”Jägarna”.

– Men jag har aldrig upplevt någon homofobi här. Tvärtom skulle jag vilja säga. Om jag själv varit gay hade jag aldrig varit rädd att komma ut i Avan. Vi hade en stark gemenskap och värme här i byn. Redan på högstadiet hade jag kompisar som var öppet homosexuella. Det var ingen som retade någon, det var fullt accepterat.

Så varför har det aldrig hänt inom elithockeyn? Varför väntar vi ännu, i detta toleranta västland, på den första öppet homosexuella elitspelaren?

Vad är det där som skrämmer så?

Helt ärligt: under dina 20 år som elitspelare i SHL – hur många spelare har det gått rykten kring?
– Faktiskt ingen. Det kanske är någon man har undrat lite kring, men absolut inte att det har snackats.

Är inte det märkligt?
– Jo, kanske?

Om någon vågar bli historisk och blir den förste SHL-spelaren som kommer ut, hur skulle han tas emot, tror du? Skulle han få höra mycket?
– Nej, det är jag näst intill övertygad om. Det är en förutfattad bild att det snackas mycket på isen, något som media ibland driver på. ”Vem är den störste trashtalkaren” och så vidare. Visst, ibland sägs det hårda ord, men personangrepp på den nivån är väldigt ovanliga.

Och från läktarhåll? Jag tänker på nidramsor och så vidare?
– Det hoppas jag verkligen av hela mitt hjärta. Jag tror någonstans att det är upp till oss spelare att ta hand om det här och att kraftigt fördöma såna ramsor. Men jag hoppas och tror att den respekten även finns bland supportrar.

Fabricius pratar om ett samhälle som har förändrats mycket de senaste 20 åren och att hockeyn har förändrats med det.

– Det märker man på många sätt och hockeyn är faktiskt otroligt välkomnande. Se på hur klubbarna jobbar nu, inte minst med damidrotten. Där har vi i Luleå gått i bräschen. Länge hade vi bara ett herrlag, men nu satsas det hårt på ett elitlag även på damsidan där målet är att utveckla med flera flicklag. Det borde skett tidigare, men det sker nu och det här arbetet med Pride Week är också ett led i detta. Hockey ska inkludera alla.

Där vill Fabricius gärna lyfta ännu fler aspekter.

– Vi har ju invandrare till exempel. De väljer inte hockeyn. Det kan bero på att sporten är dyr eller att den inte finns i den kultur de kommer ifrån.

Har hockeyn gjort tillräckligt där?
– Det har gjorts projekt via Sico. Ett tag gick våra spelarböter till sånt. Men det finns betydligt mer att göra, det är inget snack om saken. Hockeyn ska vara för alla, oavsett bakgrund eller sexuell läggning.

Fabricius pratar med stor inlevelse och det råder ingen tvekan om att han verkligen tror på varenda ord. Och det är förmodligen alldeles sant att väldigt mycket inom hockeyn har förändrats.

Samtidigt dras sporten med sitt rykte om den grabbiga och testosteronfyllda sporten där vi inte behöver gå långt tillbaka för att ord som ”bögigt” användes som något negativt.

Jag berättar själv en anekdot från mitten av 80-talet då jag själv stod på en ståplatsläktare där klacken en hel match sjöng om två spelare i motståndarlaget: ”… är inte som oss andra – för de ligger med varandra”.

Det var bara så det var.

”Fabbe” ler lite åt historien och berättar att han själv som liten minns en liknande ramsa om Finlands stjärna Jari Kurri.

– Jag visste nog inte ens vad homosexuell var då, men förstod ju att det inte var bra. Det där känns så extremt förlegat nu, men den där bilden av sporten kan nog ha skrämt bort många.

i fortsätter att prata om grabbiga omklädningsrum, om grabbig jargong, om gruppuppfostran och sådant som förknippas med lagidrotter, inte minst hockeyn.

– I Luleå har vi krav på varandra att det ska vara ett bra omklädningsrum. Det kan vara hård jargong, men då handlar det om att vi ska ha högt till tak och våga ställa krav på varandra på isen. Vi ska däremot alltid kunna vara oss själva. Där tror jag att det blivit en annan mentalitet inom hockeyn.

Han skrattar plötsligt hjärtligt:
– Visst kan man skoja till det och vara lite jävlig mot de yngre, men man ska veta att de yngre har betydligt mer skinn på näsan än vad vi hade i samma ålder. De har bättre koll på omvärlden och tar inte skit på samma sätt. På min tid kunde man få hämta kaffe åt Roger Åkerström i ett års tid. Har du tur i dag och de är på gott humör kanske du kan få en kopp kaffe.