Mantas Armalis:

”Hockeyn kan lära sig av modebranschen”

Han har spelat ishockey i KHL, AHL, SHL och rest världen över som modell.
Mantas Armalis, 26, har upplevt många sidor.

– Det är inga konstigheter för någon att komma ut som homosexuell inom mode­branschen. I den aspekten är de väldigt långt framme, säger Skellefteå­målvakten.

Text: Henrik Lundgren  Foto: Robin Lorentz-Allard
Publicerades 2 augusti 2019

an är inte direkt ovan vid att stå i ramp­ljuset. Dels som målvakt i Skellefteå, Djurgården, Dinamo Riga, San Jose Barracuda och Litauens landslag. Men också som Versace-modell på catwalken i Milano Fashion Week och i diverse magasin.

Men som ambassadör för SHL och Sportbladet Pride Week blir det kanske annorlunda.

– Det kan absolut göra så att vi spelare börjar prata mer om Pride och homosexualitet. Speciellt nu när jag själv engagerar mig så kommer det antagligen komma på tal lite oftare än jag är van vid, säger han.

Ja, för det faktum att det inte finns några öppet homosexuella spelare inom elit­hockeyn i Sverige är trots allt inte ett ämne han och kollegorna annars diskuterar dagligdags. Varken i SHL, AHL eller KHL.

– Det gäller nog överallt. Sen tror jag absolut att i KHL, framför allt ju längre österut du kommer, så är det lite tabu kan jag tänka mig. Det är inget naturligt samtalsämne som kommer upp under laglunchen. Det krävs ett seminarium eller liknande, så att man näst intill tvingas diskutera det. Det är inte lika öppet i öst. I väst, bortåt USA, så är det inga konstigheter.

Han har inte nått NHL, men spelade en säsong i San Jose Barracuda i AHL. Dit nådde inte kampanjen ”You can play”, där bland andra Henrik Lundqvist och Henrik Zetterberg engagerat sig.

– Nej, det är nog ett större initiativ i NHL än i AHL. Men jag bodde i San Francisco-området och det är ju inte känt för att vara trångsynt om jag säger så.

Flera andra spelare i den här artikel­serien har tagit upp hockeyns machokultur som ett problem och en anledning till att ingen spelare har vågat komma ut. Armalis håller med, till en viss del.

– Det är en väldigt stark macho­kultur överlag inom idrotten, men framför allt inom hockeyn. Det ska vara en så tuff sport och man får inte visa att man har ont. Hockeyn är känd för att folk får puckar i ansiktet, springer in och syr, fixar till den brutna käken och spottar ut tre utslagna tänder, och sen tillbaka in på isen och spela färdigt matchen. Och det är kanske därför? Samtidigt är det väldigt stereotypt att säga att en homosexuell hockey­spelare inte skulle klara av det. Men macho­kulturen bjuder in till väldigt mycket hån, det kastas skit på varandra. Och är det då någon som sticker ut så kommer han att få höra det. Det kanske finns homosexuella spelare, som inte vågar komma ut på grund av detta. Och det känns ju konstigt. Man tycker att det har gått såpass långt i det öppna samhället. Men antingen så vågar de helt enkelt inte komma ut, eller så är hockey­livet så tufft att de har sållats bort tidigare. Och det inte bra.

Rätt illa oavsett?
– Ja, precis. Och det här behöver inte bara vara just kring homosexualitet, utan det kan vara andra tankar och känslor också. Och de som då har sållats bort i den här machokulturen skulle kunna ha blivit vår nästa stora spelare.

Det är en helt annan kultur i modell­branschen?
– Ja, absolut. Eller ja, en helt annan kultur, hur tänker du då?

Att det är mer öppet, att man både kan komma ut och prata om homosexualitet utan problem?
– Ja, det är inga konstigheter att komma ut där. Det fanns mängder av homosexuella modeller, fotografer och stylister jag jobbade med och det var verkligen inga konstigheter. Där är mode­branschen väldigt långt framme.

Vad hade hockeyn kunnat lära sig därifrån?
– Eh, jag vet inte…? Det är två väldigt skilda branscher, så kan man säga. Det behöver inte betyda att den ena är mer trångsynt än den andra. Hockeyn är bra också, hockey och sport överlag drar till sig folk av alla härkomster, alla sexualiteter, allting. Man finner en gemenskap där alla vill heja på samma lag, man älskar sin sport. Så där finns en väldigt stor gemenskap i idrotten. Man ser förbi alla andra olikheter och går samman för att man håller på samma lag. Men modebranschen öppnades upp tidigt och jag tror inte att det sållas på samma sätt. Att man inte får vara sån eller sån, utan kan vara sig själv. Musik- och modebranschen är väldigt kreativ och kommer i alla dess former. När det kommer till idrott i allmänhet och hockey i synnerhet så blir det lätt att man stöps i samma form. Det söks en viss typ av spelare och en viss typ av personligheter. Även om det har blivit väldigt mycket bättre. För 20 år sedan var det inte en jättestor chans att en kort spelare någonsin skulle få beträda en NHL-rink. Men nu har kreativiteten fått ta över mer. Det är på väg att ändras, det går åt rätt håll.

Finns machokulturen på isen även i omklädnings­rummen?
– Både och. Grejen är att i omklädnings­rummet där trivs jag, jag trivs med mina medspelare. Vi blir som en familj. Ibland kastar man gliringar och jävlas med varandra. Och det tycker ju jag är väldigt roligt. Med det är inte för alla. När vi kastar gliringar med varandra så är det ju i samtycke, vi tycker ju om varandra, vi retas. Och även om det för vissa kan verka ganska hårt så är vi ändå vuxna, det är inte på samma nivå som i de tidiga tonåren, där kan det handla om ren mobbing. När du är ung så förstår du inte hur ont ord och handlingar kan slå mot en person. Men nu är det ju i samtycke, man känner av om en medmänniska inte är med på noterna. Och därför tror jag att det absolut skulle vara en stor grej om någon proffsspelare gick ut och sa att han var gay. För det har inte hänt förut. Men jag tror inte att det hade varit svårt att acceptera, för vi har ändå kommit såpass långt. Men jag vet inte, jag tror ju att vi har kommit långt, men i själva verket kanske det blir raka motsatsen? Det är en fasad för vad som ligger under.

Om en medspelare i Skellefteå hade kommit ut som homosexuell i morgon, hur hade ni reagerat?
– Jag tror att det skulle accepteras, det är inget konstigt i samhället att vara gay, bi- eller vad det än är. Man blir inte dömd utefter det. Det skulle kanske ta tid för vissa att acklimatisera sig till det hela, men vad är det att acklimatisera sig till? Det är fortfarande samma person, bara att man får veta att han attraheras av det andra könet än vad vi andra gör. Men det kanske är önsketänkande, jag vet inte.

Önsketänkande att någon skulle komma ut, eller att det skulle tas emot på ett bra sätt?
– Både och. Jag vet inte, det är jättelätt att stå här och säga att om jag skulle varit gay och kommit ut, att det hade accepterats på samma sätt som om jag haft på mig ett par röda brallor. Men det är svårt att säga. Jag tror att mycket också handlar om hur pass stark personen är, det krävs ju en enorm styrka att göra något sånt här. Och om man väl gör det så är det antagligen en väldigt stark person. Men jag kan ju stå här och spekulera hur mycket som helst.

Det är först när någon verkligen kommer ut som vi vet svaret?
– Ja. Jag vill ju inte tro att det skulle vara några problem. Jag vill ju tro det. Och jag hoppas ju det.