Brendan Shinnimin:

”Det finns en del okunniga människor där ute, men vi andra är fler”

En bra stomme, ett par vassa nyförvärv, en slug tränare och en perfekt prickad formtopp kan göra ett ishockey­lag ostoppbart.

Brendan Shinnimin, 29, har funderat över en sak till.

– Jag skulle känna en stolthet om någon kom ut här hos oss i Växjö, jag vet att det skulle göra oss starkare som lag, både på och utanför isen.

Text: Marcus Leifby  Foto: Suvad Mrkonjic

u är det ju sällan så enkelt som det låter, men om det faktiskt låter kanske någon känner att det blir enklare?
Det är i alla fall grundidén med ”SHL Pride week” och det är därför vi är i Växjö i Småland den här ruskiga januari­dagen.

Regnar det eller ligger det någon i buskaget och skjuter med häftpistol?
Det blåser kraftigt och alla håller sig inne, en talande fond med tanke på vem vi ska träffa, och ämnet vi ska prata om.

Sedan Brendan Shinnimin klev över tröskeln till svensk ishockey för tre år sedan har han förmodligen varit seriens mest kontroversielle spelare.
Rubrikerna har stått som spön i backen och handlat om allt från viktiga mål och SM-guld, till filmningar, domar­käbbel, väl utsträckta lång­fingrar och avstängningar.

Det i sig är å andra sidan inget nytt inslag i den svenska hockey­floran.
Nog har vi sett småbusar här förut, små, kvicka och ettriga trans­atlanter också för den delen, och vinnar­skallar som är beredda att göra i princip vad som helst för att få med sig en puck över offensiv blå.

Däremot har vi aldrig sett eller hört talas om en spelare som haft en annan sexuell läggning än… den förväntade.

Inte Brendan Shinnimin heller, trots att han spelat ishockey sedan han var tre år gammal.

– Jag började åka skridskor när jag var två år gammal och spela organiserad ishockey när jag var 3,5 år. Då var jag en av de yngsta och jag älskade ishockeyn direkt. Min bror spelade, min pappa också, och ishockeyn har funnits i mitt liv så länge jag kan komma ihåg. Jag har alltid varit liten till växten, och alltid behövt slåss för mitt liv där ute på isen. Jag trivdes med det från början och trivs fortfarande med det, berättar Shinnimin som växte upp i East Saint Paul, en förort till den svensk-kanadensiska hockeystaden Winnipeg där Ulf Nilsson och Anders Hedberg hänger i taket.

Vi pratar en stund om tv-programmet ”Hockey Night in Canada”, om barndoms­idolerna Steve Yzerman och Wayne Gretzky, och om hockeylaget Jets som flyttade från staden men som nu är tillbaka.

– Det är en speciell sport, ishockey, och särskilt i Kanada. Det är inte bara sporten i sig utan också det här, att vi sitter här och pratar om ämnen vi kanske inte varit så bra på att prata om tidigare.

ej, det är ingen överdrift.
Under lång, lång tid år har ord som ”homosexuell” med till­hörande synonymer i hockey­världen bara hörts när de uttalats som vassa stickord i en heta ord­växlingar, eller i syrliga nidramsor från läktarna.

– När jag spelade junior­hockey kunde man höra rasistiska och homofoba glåpord på isen, jag och många andra har också hävt ur oss saker när vi var yngre. Och jag ångrar det, för det var själviskt och korkat. Men det är också en viktig del i det. Att mogna, begripa, och medvetenheten i dag är mycket större än för bara tio, femton, tjugo år sedan. Det känns som att fler har insett vad som är okej och inte, och i dag väntar dessutom rejäla avstängningar om någon vräker ur sig sånt.

När Växjös kommunikations­avdelning, som det så fint heter nuförtiden, hörde sig för bland spelarna om vem eller vilka som ville representera klubben under Pride-veckan svarade Brendan Shinnimin direkt, och först av alla.

– Det här är uppen­barligen ett ämne som folk inte känt sig bekväma i att prata om, och jag skulle vilja prata mer om det. Det är bra att det upp­märksammas både här i Sverige och i Kanada.

Fram till i dag, när vi sitter här, har ingen professionell ishockey­spelare kommit ut. Varför är det så, tror du?
– Med tanke på hur många spelare som kommer fram och spelar professionell ishockey, för det finns så många ligor och så många spelare i varje lag i varje liga, så är det ju ingen tvekan om att det finns spelare som är homosexuella. Men de känner sig nog inte bekväma, vi har inte haft någon bra miljö att komma ut i eller där de vill exponera sina sexuella preferenser, varken offentligt eller för sina lagkamrater.

”Haft”.
Ett tempus som känns lovande.

– Vi har kommit en bra bit nu och vi ska fortsätta att skapa den miljön. Jag tror det handlar mycket om att visa att vi finns här den dagen någon är redo, att vi står här med öppna armar. Det gör vi på det här sättet, bland annat. För mig är sporten ishockey som en stor familj, och i en familj tar man hand om varandra och det spelar det ingen roll vilken färg du har, vilken gud du tror på, eller vem du tycker om. Vi måste bli bättre på att visa att vi verkligen tycker det, och att vi är många som kommer att finnas där den dagen en spelare bestämmer sig för att komma ut.

Det låter så enkelt, så självklart, men är uppenbarligen inte det?
– Nej, men det är bara att fortsätta jobba med de här frågorna, medvetenhet, så ökar möjligheterna. Det finns inga regler för vad som gör en person till en bra hockeyspelare eller inte, och ingen ska ens behöva fundera i de banorna.

Shinnimin berättar att han har vänner hemma i Kanada som kommit ut, och att han i deras sällskap kan känna skam över att ingen hockey­spelare gjort samma sak.

– Det vi borde skämmas över är att de inte känner sig bekväma i hockeyn, det måste vi ändra på.

Du har spelat tre säsonger i Sverige, hur är det här, med atmosfär och macho­kultur, jämfört med i kanadensisk ishockey?
– Förr om åren fanns det sånt hemma i Kanada, och jag tror inte att man funderade så mycket på de här frågorna. Nu har det hänt saker även i Kanada och här i Sverige görs det mycket jobb kring de här frågorna de senaste åren. För 20–30 år sedan var det säkert ett helvete där ute på isen, och i omklädnings­rummen, men om någon i laget, ligan eller kring ishockeyn uttrycker den typen av homofobiska åsikter i dag är det bara att packa ihop och försvinna. Ingen ska få ta sig den rätten.

Ishockey är en tuff sport, det är mycket adrenalin, ni är arga på varandra, det är mycket känslor. Vad tror du det skapar för stämning?
– Ja, det är mycket testosteron i rörelse, men det är också det som gör den så bra, vi får inte glömma bort det. Och jag tror inte att vi behöver förändra det. Jag hör inte något snack, varken på isen eller i omklädnings­rummet, som är opassande på det sättet. Och styrka och tuffhet har ingenting med sexuell läggning att göra, det tror jag de flesta begriper.

Förutom att prata om det mer, öka medvetenheten, vad mer kan vi göra?
– Det är svårt att säga, säger Shinnimin och visar upp en eftertänksamhet den kanadensiska tromben inte alltid förknippas med.

– Ingen ska behöva gå igenom livet och leva i en lögn för att de känner att de inte kan vara den de är. Vi måste skapa en miljö där det inte är obekvämt och obehagligt. Förhoppningsvis kommer en spelare ut snart, för de finns ju där ute.

Vad skulle det betyda för sporten, tror du?
– Mycket, och bara bra saker, för kommer det en kommer det flera. Och det skulle visa ishockeyns styrka, som jag tror finns där. Då skulle vi kunna visa hur stor supporten är, och då är det säkert fler som skulle våga ta det steget, och då skulle ishockeyfamiljen växa.

Hur skulle reaktionerna bli?
– Det skulle bli stort, uppenbarligen. Det skulle säkert komma en del negativt, det finns en del okunniga människor där ute, men vi andra är fler. Det skulle säkert vara tufft i början men tillsammans ska vi se till att det inte är någon stor sak. Jag önskar det kunde hända redan den här säsongen och jag skulle känna en stolthet om det var här oss i Växjö.

– Jag tror att det skulle göra oss starkare som lag, både på och utanför isen.